mimicoconut

 

 

Idag hade hade Boyan Vodenitcharovs klass gemensam lektion och vi spelade upp för varandra.

Jag spelade hela Beethovens 2a sonat. Det gick verkligen åt skogen.

Jag kallar det inte för ett fullständigt misslyckande, därför att jag trots allt spelade hela det 25 minuter långa stycket. Jag tog mig igenom det. Men det är också just det. "Jag tog mig igenom det" – som om det hela är någon slags pina, ett nödvändigt ont.

Boyan märkte det också, och han pratade med mig sist av alla, när alla redan hade fått sina kommentarer och gått därifrån.

 

Han sa att det var fullständigt kaotiskt spel, att jag var överspänd och att för honom är ett sådant spel inte värt någonting.... Medan igår, när jag hade lektion spelade jag verkligen bra, det var något helr annat, och han var till och med förvånad att jag kunde ändra saker till det bättre så snabbt.

 

Jag kunde inte låta bli att gråta när han sa allt detta. Men det här samtalet gav mig ändå en hel del.

Mitt största hinder för musiken har alltid varit att jag aldrig hittills lyckats spela så bra som jag kan när människor ska lyssna på mig. Det är verkligen den största källan till frustration, att ingen någonsin vet min sanna förmåga och ingen får någonsin uppleva det jag egentligen kan ge. Alla får alltid uppleva en slags halv version, en halv sanning av det jag försöker säga. Jag har ingen kontroll över vad jag gör.

 

Det antagligen viktigaste av allt som Boyan sa idag tror jag, det som känns som en så himla ny tanke är följande.

När jag sätter mig vid flygeln och ska spela för andra människor sätter jag samtidigt fram alla mina svagheter och sårbarheter och rädslor framför andra människors ögon. Jag är utsatt, och jag känner det, i allra högsta grad.

Jag börjar då dränka mig själv i alla dessa känslor: Rädslan för att inte vara tillräckligt bra (Self-deprication), rädslan för att bli dömd (Arrogance), rädslan för att göra fel. Men alla dessa känslor, allt detta är ren själviskhet ocg faktiskt, egoism, därför att alla dessa känslor handlar om mig personligen och inte om musiken, alls. Människor som inte är så insatta i musicerande, och även en del människor som är insatta är under den villfarelsen att musik handlar om att uttrycka sig själv och visa sina egna känslor, göra en egen interpretation av det som står där i noterna. Men under den senaste tiden har jag mer och mer börjat förstå att musik, så länge som vi inte själva har skrivit den, är någonting som redan existerar. Musiker skapar ingenting nytt, därför att allt står där redan. MINA känslor har ingenting med saken att göra. När jag går upp där på scenen är jag endast en budbärare, som bär på någon annans budskap.

 

Detta, detta som han sa är som en förlängning av det som en Professor från Ryssland som hette Nina sa: "När du går upp på scenen, занимайся делом." Vilket i stora drag betyder "gör ditt jobb, gör det du kom dit för att göra". För om man har sin fulla uppmärksamhet fäst på uppgiften i sig, då har man inte någon uppmärksamhet kvar att färsta på sådana saker som ens egna känslor och oro.

 

Boyan sa också att musik handlar om att ha ett intelligent och genomtänkt spel, tänka på styckets form, struktur, harmoni, frasering, artikulation, tempo, rytm, dynamik... och om man gör allt detta rätt, då finns stycket

redan där, det lever. Och det är inte mycket mer vi behöver lägga till.

 

Dessa själviska överväldigande oroskänslor som jag får när jag ska spela upp för andra uttrycker sig rent fysiskt i att jag spänner min kropp, min rygg, mina axlar och i sin tur armar.

Det är också intessant att än en gång notera hur allt hänger ihop i en enda holistisk helhet. Något jag tänker inom mig, en tanke – formar en känsla – som påverkar hur min kropp uppför sig – som påverkar min output: Mitt pianospel. Allt hänger ihop. Och jag tror faktiskt även det faktum att jag ofta känner mig sämre än alla andra och har dåligt självförtroende också påverkar i stor grad. Jag måste börja tänka bättre om mig själv. Jag kan faktiskt. Jag kan uppnå en hel del, jag kan spela fantastiskt, men jag behöver känna mig själv bättre, känna mig tryggare i allmänhet, slänga bort alla rädslor, all oro. Och ersätta med trygghet, lugn, säkerhet och glädje över att jag faktiskt är en av jämförelsevis få i världen som har den här möjligheten att kunna spela vacker musik på en hög nivå, och kommit så här nära till att kunna vara en fullständig artist, performer.

 

Jag har under den senaste tiden gjort stora tekniska framsteg, mer och mer börjar saker och ting fungera. Om jag bara gör det som mina lärare säger kommer det att fortsätta att gå framåt. Den nya saken som jag nu vill koncentrera mig på att förbättra och arbeta med nu är just "uppträdande". Jag ska alltid kunna spela till min bästa förmåga, inte bara när ingen hör!

 

 

Ibland är det så märkligt att tänka på hur många människor det egentligen finns i världen.

7,077,677,415 i skrivande stund enligt denna coola lilla sida: http://www.worldometers.info/world-population/

 Och hela tiden ökar det och ökar .....

 

 

Och alla dessa människor har ett namn.

Och alla dessa människor har en favoritsyssälsättning.

Och alla dessa människor har sina egna problem.

Och sin egen vardag.

 

Just NU i denna sekund gör alla dessa människor någonting. Alla 7 MILJARDER. 7 miljarder är 7 tusen miljoner. 

Det är helt kolossal mycket namn och sysselsättningar och problem!

 

Många av dessa människor är intrasslade i sina egna dilemman. Skilsmässa eller inte? Flytta utomlands eller stanna kvar? Behålla babyn eller göra abort? Hoppa av skolan? Byta jobb? Ta självmord? Berätta för henne om otroheten? Äta en extra chokladkaka?

 

Ibland när jag tänker på detta så känns det som att jag inte riktigt, men nästan precis, kan tänka mig in i en annan människa. Jag kan föreställa mig att jag är han, eller hon, och samtidigt att jag är alla i hela världen. Det är som att jag får en glimt av vad det är som gör att vi alla är sammanbundna till varandra. Alla människor reagerar och handlar på det sätt som för dem, i stunden, verkar som det allra bästa. Andra människor kan bli arga, ledsna, oförstående, skeptiska och värre, men alla gör sitt bästa utifrån vad de har upplevt i sitt liv och allt som någonsin har hänt dem.

 

Det finns så många människor som just i detta nu agerar, reagerar, tänker, handlar, sover, vaknar, föds, dör, älskar, hatar och också har saker som försvårar deras liv.

 

Då inser jag att det vi oroar oss så mycket för egentligen bara är en droppe i ett ständigt växande hav.